Därför yogar jag

Jag är lite som en snöboll, när den rullar är allt bra, det är kul, fart och fläckt. Men så rätt som det är utan att jag hinner riktigt märka det har farten ökat så mycket att jag inte riktigt har kontroll.  Ser du snöbollen som rullar ner för en backe framför dig? Iaf antingen planar backen ut och farten minskar av sig självt, men innan jag fattat igen är lutningen helt borta och allt är liksom stilla och livlöst. Det finns ett senario till och det är att snöbollen kraschar, det har också hänt några gånger, ok för många gånger, men jag har lärt mig bromsa, men kanske inte riktigt i tid och kanske inte riktigt hur hårt som är lagom för att undvika de där nödbromsarna med tvärnit, när det är svårt att få upp en lagom fart igen.

Därför yogar jag. För att detta är inte ett genrep, för livet är nu. Jag kommer inte kunna göra om småbarnsåren, 20-års åldern, min barndom kommer inte tillbaka. Nu är NU Därför landar jag på mattan för att öva, för att träna på att vara den bästa versionen av mig som jag kan tänka mig. Så att när jag lägger ytterligare en dag, vecka, år, årtionde bakom mig gör det med en känsla av att det var just så jag ville/behövde leva. Uti från min nuvarande förståelse (tack mamma för de kloka orden.

Puss på er!

nu blev jag galet sugen på att åka skidor och rulla snöbollar, kanske nästa vecka