Höga krav vs Acceptans min resa

Jag borde fattat innan, eller ja det är ju mina krav på mig själv igen. Jag fattade nyss vad som var på gång. Förvirringen, tröttheten, paniken när folk hör av sig, rädslan för mailkorgen, flykten till trivial mobilspel. – depression och utmattning pga högt stälda krav.

Jag har högt ställda krav på mig, drömmar och mål samtidigt som jag ska finnas till för andra dygnet runt. Jag hade en period blivit bra på att bygga upp min integritet och värdesätta mig själv, våga säga nej till sånt som inte gav mig nåt.

Det fanns energi över, jag kände mig stark, inte för att det råkat vara en sån period, utan för att jag själv valt att styra det dit.

Så vad hände?

Jo många av drömmarna föll på plats samtidigt, allt händer i ett rasande tempo och jag har inte hunnit med att landa och acceptera det som är.

Jag har länge drömt om att få vara min egen, att styra mina dagar och jobba med yoga i kreativa projekt. Jag har varit på väg att hoppa från tryggheten på Wellness studio flera gånger, en medlemstock, fasta klasser, nån annan som har hand om ekonomi och papper.  En trygg uniform, som jag har älskat att jobba i, men som blivit för trång.

Livet, relationer och jag själv har hindrat mig från att hoppa, till nyligen. För snart 2 år sedan kom en skäggig, halv arrogant, små dammig hantverkare och landade på min massagebänk. Jag visste inte då (två veckor efter min beslut att blåsa av mitt stundade bröllop) att detta var min klippa, min andra hälft, min stora kärlek. Ärligt var min första tanke att, åh nej, varför var inte nån annan massör ledig. Tji fick jag. Han hade (har fortfarande) den lenaste huden jag tagit på hos en man (å jag har hunnit ta på en hel del hud under mina 4år som massör och yogalärare). Han började prata om yoga och vips hade jag sålt in 3 timmar PT yoga. Så började det, vår relation, som så småningom blev en kärleksrelatiton (så som jag bara hade hoppats och drömt tidigare att kärlek kunde vara) men också min väg till tro på mig själv.

Många yrkesmässiga drömmar gick i uppfyllelse, men privatlivet var kaos, nyseparerad, ensam mamma, börja om med nytt boende, utan bil med handling dagishämtning och allt vad det innebär. Den perioden gjorde mig stark, både fysiskt och mentalt. Jag stod många gånger på randen att ge upp men intalade mig själv, ett steg till, ett steg till. Detta var våren/sommaren 2015. Jag jobbade när barnen inte var hos mig, och var ledig med dem. När jag var ensam grät jag över den förlorade kärnfamiljen, men också av stolthet och tacksamhet- jag gjorde det. Jag hoppade, jag vågade välja mig i hopp om något mer.

Så blev det höst, den där skäggige, fortfarande arroganta på ytan, men ack så mjuka mannen, jag liksom såg genom honom. Läste mellan hans rader, men röjde inte vad som rörde sig mellan mina (jag var sjukt rädd) han började peta på den yrkesmässiga fasaden, och helt plötsligt gick det fort. Efter en behandling såg vi på varandra och jag insåg  att shit, han vill ha en kram och jag vill ge honom en, men han är ju min kund. Efter en veckas smsande, tvekande, velande och djupa samtal bestämde vi att vi nog borde undersöka vad detta var…

Allt det vardagliga jag kämpat så hårt för att upprätthålla fick jag nu hjälp med, storhandla med bil, hämta barnen. Laga mat. Nån höll om mig. Självklart kollapsade jag. När jag kunde slå av lite på tempot så kände jag hur trött jag var. Det har varit en kamp mellan oss hela tiden, att jag ska låta honom hjälpa mig. Vi läkte varandra.

Min intuition sa mig när jag flyttade in i min lägenhet i juli 15 att jag kommer bara bo här 1år, vilket jag hade sjukt svårt att tro på och acceptera, för den lägenheten var verkligen min borg, min trygghet. Men så blev det. När jag sedan kände att bäbis aldrig skulle bo i vår lägenhet på stagneliusgatan, tvivlade vi båda två. Hur skulle vi ha råd att köpa ett hus? Men, well bäbis är i magen och jag sitter framför spisen i vårt hus. Igen är jag rädd, rädd för min intuition. Den sa mig också när 5-åringen föddes att jag skulle föda ett barn till, men inte med samma pappa. Sånt man inte vill tro på.

Redan från början var vi överens om att vi var nöjda och klara med barn, 2 +2 barn är många, och när dom är mellan 10-5 år så har man liksom kommit över blöjor och allt det där. Vi ville inte börja om, alls. Men så fanns den där tanken som gnagt i mig att jag ju skulle föda ett barn till, om inte med honom så med vem???? Är han inte rätt. Men jo. Intuitionen sa det (det är en helt annan story om bilder från långt tillbaka som stämmer på pricken på honom) Kan jag tänka mig att vara en 33årig mamma utan barn hälften av mitt liv OCH viktigast av allt, hur kan inte vår kärlek resultera i ett barn. Det kände som om den var för stor för att rymmas i bara oss två. Jag älskar mina barn, dom kom till av en längtan efter dem. Att bli mamma, att få barn. Detta barnet är ett kärleksbarn. En del mig, en del honom.

Jag hade bett om en väg ut, hjälp på traven att våga lämna tryggheten på jobbet, en mjuk övergång. Så här fick jag mitt svar. En mammaledighet  ger mig ekonomisk trygghet att smyga igång med min verksamhet. Att avsluta snyggt. Så det har jag gjort. Jag har avslutat min anställning på wellness studio och kommer att start min egen verksamhet. Hur och vad är inte färdigt nog att prata om men det finns och det kommer.

Men i allt detta, finns en verklighet med en växande mage, en flytt, ett gammalt hus, tvätt, matlagning, träning, arbetsresor, administration och krav, mål och drömmar.

Mina förväntningar på mig är skyhöga, att kroppen och huvudet inte alls drar jämt dränerar mig. Jag är inte alls i fas med graviditeten, tänker knappt på att jag är det, trots att jag är i v. 32 och väldigt stor. Jag ser allt jag vill, behöver göra och blir stressad.

Jag har fått graviditetspenning på 75%, hade säkert kunnat få på 100% om jag velat men jag vill fortsätta instruera yoga klasser och PT kunder så länge jag orkar. Idag är första dagen jag är hemma. Solen skiner och det är kallt, jag sov så länge jag ville… till kl 10 tog en promenad, lyssnade på en talbok, det var då detta inlägg liksom ville komma ut. Resten av dagen planerar jag att yoga, jobba av några timmar mail och licensfilmer från grundutbildningen. Att helt enkelt dra i nödbromsen, för att vara rädd för att hamna där jag varit men att blunda för det genom att bedöva med toy blast, ain´t worki´n.

Mig först, sen delmål.

Å hey vi ska ha en bäbis, om ca 60dagar give or take