HSP, Gravid och Yogi

HSP eller högsensitiv är att ta in fler nyanser än de flesta. Det innebär att jag plockar upp känslolägen, uppfattar det finstilta som du kanske inte ens själv är medveten om att du sänder ut… och jag är inte ensam. Det är inget fel på oss. Började lyssna på ”Drunkna inte i dina känslor” där det bla jämförde om en person med perfekt gehör ska diskutera nyanser i musik med nån som är tondöv så kommer de helt enkelt inte förstå varandra. Ingen är fel eller sämre, dom kan bara inte uppfatta samma saker.

Så har jag känt stora delar av mitt liv, som om jag liksom levde i en annan dimension, lite utanför, alltid misstolkat situationer. När jag sprang på definitionen HSP för ett år sedan ungefär var det en sån sjuk lättnad, det var som att få en ordbok till resten av världen. Att fatta att jag inte än ensam, men att alla inte ser, hör, känner sånt jag plockar upp, betyder inte att jag är galen eller grälsjuk, misstolkar, snarare tvärtom, jag har alltför ofta rätt, bara att det liksom ibland kan vara obekvämt att nån ser det man helst inte vill att nån ska se.

Jag tror inte att det är en slump att många inom yoga världen också är HSP eller kanske snarare att man söker sig till yoga när man är HSP, dels är det en ganska fantastisk egenskap att kunna känna in folk när man ska guida dem att lära känna sig själv, det ger en alldelse extra fingertoppskänsla. Men yoga ger verktyg att förstå och sortera i detta myller av känslor och intryck tills den inre världen inte blir så rörig och obegriplig.

Det finns ett litet utrymme mellan stimuli och respons, ju mer man övar på att upptäcka den där lilla pausen, ungefär som pausen mellan in och utandning, eller när en våg vänder tillbaka ut i havet, desto bättre blir vi på att välja respons. Yoga saktar ner och belyser vad som är vad, minskar sinnesintrycken, hjälper till att öva upp fokus på det som finns på insidan, för att lära känna de egna känslorna.

Nu när jag är gravid och hormonerna tagit över mig, är det som att det där utrymmet jag jobbat mig till, klarheten som tillåter mig att välja tankar, handlingar och se känslorna ur ett logikt perspektiv så jag kan välja hur jag ska agera har krympt. Jag upptäcker mig själv allt som oftast vilse i mina känslor och tankar och saker som jag har jobbat med länge kommer tillbaka till mig. Bla har jag trott att jag måste klara allt själv och om jag ber om hjälp kan jag inte bli älskad. (väldigt kortfattat, om ett mer komplext tankemönster) Jag har jobbat hårt för att våga släppa in min sambo, våga lita på att vi är ett team och att vi osjälviskt ställer upp för varandra, för att vi älskar varandra. Jag har kämpat för att lita på hans kärlek även fast det inte finns några garantier, att gå all in och inte hålla på en del av mitt hjärta för att inte riskera att bli sårad. Ju mer jag öppnat mig och litat, desto större har kärleken blivit.

Nu när vi snart har ett gemensamt barn, kan jag fortfarande logiskt titta på och reflektera över min känslor, men jag kan inte välja tillit som får mig att bli lugn och balanserad igen. Jag blir ständigt påmind om att jag just nu inte presterar så mycket som jag själv borde, (jag vet att det är orimliga krav) att jag ligger till last som en börda, jag är skit rädd att han ska lämna mig. Jag ser när tankarna kommer, men hinner inte att byta mental riktning innan oron och rädslan greppat tag om mina lungor och gör det svårt att andas och då när känslan hunnit bli en fysisk reaktion är det så mycket bökigare att vända, speciellt när kroppen har begränsad rörelseförmåga så de flesta av mina ”go-to asanans” är utom räckhåll för tillfället.

Det är lite som när man druckit det där glaset vin och man börjar bli påverkad men man tror inte att det är så, fast så hör man sig själv säga nåt galet och plötsligt får man en sekund av klarhet när man inser att man är rund under fötterna, fast insikten hjälper inte alls för man är lika påverkad av vinet iaf, bara medveten om att det är så och det just inte är mycket att göra än att vänta ut nykterheten. Så är det att vara en gravid HSP yogi – Jag kan bara vänta ut hormonerna och hålla mig stilla i båten, både gråta och skratta åt det som kommer, gråta för att jag är rädd och skratta åt tårarna och rädslan för de är så orimliga.

Jag har världens tur som, bor med världens finaste som allt som oftast kan hålla huvudet kallt och också veta att detta är övergående. This to shall pass