Otillräckligheten

Otillräckligheten, jag tror att det är min största motståndare, som jag kan se…

Saker pågår i livet just nu. Jag som aldrig ryggar för att dela med mig av vad jag går genom, gör det. Jag är rädd att såra människor som har det motsatta problemet, jag är rädd att bli dömd av folk som är motståndare till det beslut jag tagit.

Kroppen är så cool, balansen är så lätt att rubba och det rubbar allt, långt innan du är medveten om vad som  pågår så är du påverkad.  Det stora i hela den här karusellen är just det, att det funkar.

Det hände en olycka, vi gjorde vad vi kunde med dagen- efter piller men det hände ändå.

Kort efter det började jag känna mig stressad, pressad, som om kan inte alla bara lämna mig ifred. Jag räcker inte till.  Jag klarar inte av detta mer. Tydligen hade kroppen redan börjat prioritera ett helt annat skapande än jag var intresserad av.

Jag är känslig i vanliga fall men nu slog känsligheten nya nivåer, ljud, dofter beröring, det skar i mig till den grad att jag höll på att gå sönder. Då känner jag mig otillräcklig som mamma, som fru och vän. (jag klarade inte av att stanna längre än till kl 21 på en kär väns 50-års kalas)

Det var då vi började ana oråd, något är galet, nog för att jag är känslig men jag brukar faktiskt kunna använda mina tekniker och grunda mig så passa att jag kan vara där jag vill var.

Jag började bli orolig i magen och få ont i ryggen, magen svullnade och jag började få svårare att andas.  Saknade den där kontakten med den nedre delen av magen, som om den hade annat för sig än att  stabilisera.

Jag har letat information om vad som händer med kroppen, men den mesta information man får om hormoner är att de kan få dig att bli trött och må illa och vad de gör under rådande situation. Inte varför denna fantastiskt intelligenta del av naturen gör att förlamande trötthet och illamående är en bieffekt. Tills jag faktiskt hittade en länk som sa just det. Att det är ju ganska smart att mamman inte orkar göra en massa saker som riskerar fostret så där i början när det är så känsligt.

Men allt detta, all denna otillräcklighet som jag känner inför de 3 barn jag redan satt till världen, inför mig själv, det faktum att vi måste försörja dem. Att vår situation är som den är, att min man är över 40. Den mentala och fysiska påfrestningen som det innebär att gå genom detta en gång till.  Att vara medveten om att jag var gravid i en vecka, den prövningen var skrämmande, nedslående och omvälvande.  Tankarna så många, perspektiven så många, men det som var rätt för oss och varför är vår sak.

Jag har lärt mig så mycket om mig, men också andra människor. Om rädsla och kärlek. Jag vet att folk vill ha det jag har, men också att andra har det jag vill ha.

Men nu är det dags för mig att skaffa det jag vill, inte leva mitt liv i paus för någon annan, kollegor, vänner eller ens barn

Lyssnar på denna och känner att mitt liv handlar om mig.

Det är ju då det blir bra.

Ja mjuknar i magen, andas djupt, sjunker ner i sätet och känner hur otillräckligheten rinner bort från ögonen som en hinna som hindrat mig från att se klart, hur den tunna hinna av ”jag kan inte andas” i brösten och mellan skuldrorna mjuknar och blir varmare.

Nu börjar jag landa igen <3